
Uppdaterad
2013-05-02
|
Fiolbygge...
En
gammal text jag nyligen fått för mina ögon.
En del illustrationer kan fortfarande saknas.
Likväl är den trevlig och tänkvärd.
OM
FIOLBYGGNAD
Av
FIOL-DILLARE
Det
är nu många år sedan jag började intressera mig
för fiolbyggnad, egentligen mera av en tillfällighet. Emellertid
dröjde det ej länge förr än jag kom underfund med
att man måste hava någon grund att gå efter för
att nå några goda resultat. Köpte så ett arbete
i fiolbyggnad: Apian-Bennewitz: Die Geige und ihr Bau, ett arbete, som
på visst sätt är mycket grundligt, om man vill lära
sig hantverket, men som tyvärr, trots sin grundlighet, totalt saknar
den viktigaste uppgiften, nämligen hur man skall med säkerhet
kunna bygga utan undantag goda instrument. För övrigt äro
fullständigt felaktiga uppgifter ganska talrika, ett bevis för
att författaren icke inträngt i själva konsten men väl
i hantverket. Fiolbyggnad är en konst, icke ett hantverk, och såsom
sådant fordrande naturanlag likt alla konster. Framför allt
fordras ett gott musiköra samt en del kunskaper i musikens elementer.
Saknas detta så finnes ingen möjlighet att komma vidare på
vägen mot mästerskap man må göra ett aldrig så
fint arbete vad hantverket beträffar.
I
alla verk, jag sedermera sökt igenom, har jag förgäves
sökt finna, bestämda, pålitliga uppgifter,, som kunde
läggas till grund för mitt arbete. Först en liten broschyr
av en amatör, d:r Max Grossmann i Berlin: :Wie bestimmt man die Dicke
der Platten bei Streichinstrumente, utgiven 1898 och som kom mig tillhanda,
jag vill minnas 1910 eller 11 ledde mig på traven hur man måste
arbeta för att vinna goda resultat. Genom att följa och vidare
utveckla de grunder han där anfört, har det varit mig möjligt
att så småningom finna några enkla regler vilka alltid
måste följas för att resultatet skall bli tillfredsställande.
Följas dessa så kommer det sedan ej så mycket an på
ett fint arbete eller utsökt trä, för att tonen skall bli
god, ty den är bunden vid en fysikaliskt riktig byggnad, ej vid något
annat. Lacket betyder ganska litet: det skall endast konservera instrumentet.
Naturligtvis får man ej stryka instrumentet med någon färg
som t. ex. vanlig oljefärg, ty förmodligen skulle denna rätt
betydligt hämma träets vibrationsförmåga, men som
man ju använder sprit- eller oljelack för instrument, kommer
ej någon vidare hämmande verkan i fråga, någon
blir det väl, men helt obetydlig.
I
det följande har jag helt kortfattat anfört de grunder, efter
vilka jag sedan länge arbetat och vilka medgiva, amatören stor
frihet att vidare utveckla sin konst , ty man kan finna många vägar
att gå när det gäller fiolbyggnad och jag förmodar
att man måste söka olika vägar beroende på olika
form. Själv har jag endast arbetat efter Stradivarius modell
1700-1730 såsom varande i alla avseenden efterföljansvärd.
Mina anvisningar hänvisa alltså till nämnda modell.
Denna
lilla skrift är av en amatör för amatörer och måste
såsom sådan bedömas. Då jag själv ej genomgått
någon fiolbyggnadsskola, utan endast av intresse för saken
tagit mig för fiolbyggeri som tidsfördriv, kan jag ej stå
till tjänst med ingående beskrivningar av det rena hantverket;
detta är dessutom beskrivet i så många, verk att jag
finner det onödigt. Alla uppgifter som här finnas äro resultat
av försök och eftertanke samt icke skrivna på måfå
utan väl grundade. Det kan väl tyckas att jag ibland går
litet illa åt en del gamla föreställningar, i vissa fall
ren övertro, men som humbugen rikligen frodats i detta fack, tror
jag ej att det skadar att söka rucka på det gamla och komma
med litet kanske gammalt nytt.

Det
kan tyckas underligt att ett så enkelt sammansatt instrument som
fiolen i det stora hela är, kan erbjuda så pass stora svårigheter
vid framställandet av ett i tonligt hänseende gott instrument.
Samtidigt äro de gamla italienska mästarna att beundra, som
verkligen lyckades fullkomna fiolen så att några vidare framsteg
utöver de av dem funna knappast stå att vinna. Jag menar därmed
endast de bästa av de italienska mästarna och deras bästa
verk. Det existerar emellertid en hel del italienska instrument som åtnjuta
ett oförtjänt rykte, detta på grund av den övertro
och humbug som rikligt förekommer i denna bransch. Därtill bidrager
nog den omständigheten att ej varje violinist även är tonkännare,
vartill fordras mycken övning och erfarenhet. En annan sak är
att två konstnärer sällan hysa samma åsikt, ty lika
mänga huvuden, lika. många olika åsikter får man
höra,. En tycker om ljus ton, en annan föredrar mörk. Något
absolut existerar ej i detta fall, ehuru vissa fordringar dock äro
gemensamma för alla. Att söka beskriva, en fiols ton låter
sig icke göra, den måste höras. Dock kan var och en lätt
skilja på mörk och ljus ton.
En
god fiolton är sammansatt av en kraftig grundton med många,
harmoniska övertoner. Lättast åstadkommes detta med Stradivarius
modell under det att t. ex. Steiner eller alla högvälvda instrument
äro fattigare på övertoner och få en mera flöjtartad
klang. Flöjttonen är som bekant fattig på övertoner,
klarinetten t. ex. däremot rik därpå, såväl
som oboen. En god fiolton får på grund av övertonerna
en värme och karaktär som ej kan klarläggas tydligt i ord,
den måste demonstreras. De goda italienska, såväl som
andra, besitta just denna rikedom på övertoner, som utgör
ett instruments charm. Att åstadkomma en sådan ton är
alla fiolbyggares strävan. Det är fåfängt att söka
åstadkomma detta, genom några andra medel än en riktig
byggnad. Man torde med säkerhet kunna utgå ifrån att
de gamla goda mästarna voro i besittning av vissa bestämda regler,
efter vilka, de arbetade och vilkas efterföljande alltid lämnade
gott resultat. Att dessa regler icke hade det ringaste att göra med
bestående mått, lackeringen eller ålder och s. k. uppspelning
är en åsikt som jag är beredd att kraftigt försvara.
Varför skulle t. ex. ett instrument genom flitigt bruk kunna utföra
sitt arbete bättre? Det är ju dock ett dött ting! Lacket
har i början en litet hämmande inverkan, som dock efter en tid
blir rätt obetydlig. Någon inverkan på klangfärgen
eller instrumentets charm har lacket icke efter min erfarenhet. Ett gott
instrument besitter sin goda ton redan från första dagen i
olackerat tillstånd och ett dåligt blir aldrig gott, det må
lackeras med aldrig så gott lack eller spelas aldrig så länge.
Blir det ej av en sakkunnig ombyggt, så lär det allt få
behålla sin dåliga, ton det må bli aldrig så gammalt.
Naturligtvis komma dessa mina åsikter att stöta många
för huvudet, men det kan ej hjälpas, från sanningen går
jag ej. Jag beklagar alla ägare till utspelta ruiner till instrument,
som det finnes rätt gott om; de tro nog att de besitta finfina instrument,
ty ålder och namn äga dessa, ehuru tonen i många fall
är mindervärdig. I en instrumenthandlares intresse ligger det
att söka bibehålla sina kunders heliga vördnad för
alla dessa gamla ruiner utan saft och kraft. De verkligt goda, sunda fiolerna
äro ej så talrika som önskligt vore, varför fiolköparna
måste suggereras med höga pris och en hel del lovprisande av
det ifrågavarande instrumentets goda egenskaper. Själv kan
jag ej erinra mig något mera verkligt överlägset instrument
än en Carlo Bergonzi, befintlig i en privatpersons ägo i Frankfurt
a. M. Detta var ett instrument med en så sund och frisk ton att
man skulle kunna hålla det för ett utmärkt gott nytt instrument,
ej besittande denna mjäkiga, ryggradslösa ton, som största
delen gamla instrument. Att det var, vad man säger, hårdspelt,
har det gemensamt med alla goda instrument. Ett gott instrument är
alltid hårdspelt, d.v.s. tonen kommer nog fram lätt och tvångsfritt,
men man kan ej spela slut på tonen, ty hur kraftigt man än
stryker, finnes alltid en reserv av ton kvar, en egenskap, som för
en utövande konstnär är av stor vikt. Han måste känna
denna reserv för att kunna utföra alla de dynamiska skiftningar,
so m musiken fordrar. Ett instrument, som ger ifrån sig all ton
det äger, vid stråkens ansättande, är ej brukbart
för konsertbruk.
Hur
skall man nu förfara för att åstadkomma instrument med
dessa egenskaper? Ja, denna fråga är ej fullt så enkelt
besvarad, ty den förutsätter ett visst anlag hos byggaren samt
gott musiköra jämte nödiga, elementära musikaliska
kunskaper. Att tillräcklig hantverksskicklighet förefinnes torde
ej behöva framhållas såsom nödvändigt. Utan
att kunna hantera ett verktyg ger sig väl ingen på att bygga
en fiol.
Jag
vill nu klarlägga de principer, efter vilka man måste arbeta
för att alltid erhålla ett gott resultat, förutskickande
den anmärkningen att detta kan erhållas på flera sätt.
Gemensamt för alla metoder torde med säkerhet vara, att botten
och lock äro avstämda i ett bestämt tonligt förhållande
till varandra. Jag förmodar, att detta förhållande är
olika för olika former, men som jag själv endast arbetat efter
Stradivarius modell, såsom den efter min åsikt vackraste
och för tonen fördelaktigaste, håller jag mig till denna.
Det
egendomliga är, att man snart nog kommer underfund med vilket begränsat
tonomfång man har att röra sig inom, för att få
det önskade resultatet. Med locket som utgångspunkt, har man
i det stora, hela endast 4 halvtoner, som kunna komma ifråga, nämligen
tonerna i stora oktaven E, F, Fiss och G. Om man nu vill pröva ut
vilka toner, som passa bäst för botten, kan man välja kvint,
kvart, liten ters och sekund, d.v.s. E-H, F-e etc. eller E-A, E-G eller
E-Fiss. Botten således kvint, kvart, ters eller sekund högre
i egenton än locket.
Ju
lägre egentoner man väljer för systemet, desto mörkare
blir klangfärgen, ju högre, desto ljusare. Över G kan man
dock ej gå med locket, emedan tonen då blir för träaktig.
Man har alltså i sin hand att förläna instrumentet den
klangfärg man önskar.
Det
skulle vara i hög grad önskligt, att något instrument
uppfunnes för att uppmäta svängningarna i botten och lock
på de färdiga instrumenten. Därigenom vore en möjlighet
för handen att kontrollera de fördelaktigaste svängningsförhållandena
mellan botten och lock. Utan ett sådant instrument får man
nöja sig med att kontrollera de lösa plattorna samt på
rent experimentell väg söka sig till det bästa resultatet.
Man kan ju ej veta svängningstalen när plattorna äro fastlimmade.
I vilket fall som helst har det visat sig, att det är det tonliga
förhållandet mellan botten och lock, som har den största
betydelsen för en fiols godhet i tonen.
Detta
i korthet de viktigaste huvudreglerna vid fiolbyggnad vilka alltid giva
ett bestämt gott resultat och är något helt annat än
detta arbetande efter bestämda mått, som alla fackböcker
utvisa. Jag vill på samma gång betona, att botten är
av lika stor vikt som locket för att en god ton skall erhållas.
Jämte huvudreglerna, finnas några biregler, som icke få
förbises:
Först
angående locket måste man giva akt på att detta i hålkärlen
d.v.s. randen, ej bör understiga 3 min. i tjocklek, gärna något
däröver, eljest förloras kraften i tonen på grund
av för litet motstånd i plattan. Botten kan få göras
ned till 2 1/2 mm. Vilken tjocklek som plattorna bör ha på
mitten kan ej på förhand bestämmas. Dessa mått äro
beroende, på den egenton jag valt och i någon mån av
träet, d.v.s. ju högre ton ju tjockare i mitten För att
förläna tonen rikare övertoner böra, de s. k. kinderna
(se fig. i slutet av häftet), synnerligast å botten, göras
ned till 2 mm tunna.
Vid
utförandet förfar man alltså på följande sätt:
Lock såväl som botten göras utvändigt fullt färdiga,
med en randtjocklek av 4-41/2 mm och en tjocklek i hålkälen
av 3 resp. 2 1/2 mm Därefter urtages invändigt t.ex. å
botten allt trä intill, låt oss säga, 6 mm. Sedan utarbetas
kinderna ungefär efter fig. intill 2 à 21/2 mm varefter man
börjar den s. k. avstämningen. Man fattar därvid plattan
mellan tummen och pekfingret ungefär på ljudpinnens plats på
så sätt att den ej kommer åt handen utan svänger
fritt. Håller nu plattan intill örat och knackar därpå
med fingret eller en filtklädd hammare, hör man en bestämt
utpräglad ton, som ju i detta fall är betydligt högre än
den önskade. Man har nu endast att genom uthyvling i mitten borttaga
så mycket trä att man erhåller den önskade egentonen.
Vill
man nu experimentera, har man ett rikt fält att genom olika fördelning
av tjocklekarna söka sig till olika resultat, dock måste man
alltid bibehålla den ena eller andra stämningsregeln.
Bottens
mittelfog låter man å de övre och nedre delarna behålla
en tjocklek av omkring 3 á 3 1/2 mm; Den hör till den mera
döda zonen av botten. I mitten får man i allmänhet 4 à
4 1/2 mm tjock. En halv mm i mitten gör mer än en mm å
övriga delar för egentonen, vilket man lätt kan övertyga
sig om. Som förut nämnts, kan man aldrig på förhand
bestämma tjockleken i mitten, den är beroende på den ton
man valt samt träets olika egenskaper.
Om
man gör locket jämntjockt cirka 3 mm överallt, kan det
hända att man får detta något tunnare i mitten vid avstämningen,
men det skadar ej, tonen blir bra ändå, huvudsaken är
en riktig stämning.
Luftvolymen
spelar en viktig roll i fråga om tonens fyllighet, men som den av
de gamla mästarna fastställts, håller man sig till deras
modell, d.v.s. hos Stradivarius 60-62 mm höjd på högsta
punkten där stallet står, därav plattorna 15 mm var och
sargen 30 à 32. Skulle plattorna bli lägre, får man
öka sargens höjd.
I
det föregående har jag meddelat de grundprinciper, efter vilka
mall måste arbeta och vilka tillåta otaliga variationer för
den som är road av detta intressanta studium. Man finner snart att
fiolbyggeriet alldeles icke är något hantverk, utan en verklig
konst, vilken fordrar särskilda anlag lika väl som alla andra
konster. När man nu som här framställts har en verkligt
pålitlig grund att gå efter, beror det enbart på den
experimenterandes begåvning och fantasi för att det goda resultat
man önskar, skall uppnås.
Jag
kommer nu till det vidare utarbetandet av fiolkroppen och dess olika,
delar, förutskickande den anmärkningen, att allt trä, gran
och lönn, som användes, bör vara fullt uttorkat, vartill
erfordras flera år, såvida man ej har tillgång till
någon torkinrättning, då något år kan vara
tillräckligt. Är ej träet torrt, kan det hända, att
ett i början gott instrument blir sämre på grund av att
plattornas egenton ändrats. Träets utseende spelar en mindre
roll än vad man tror. En av s.k. (dåligt trä riktigt byggd
fiol är i alla fall bättre än en aldrig så fin dylik,
om den är oriktigt byggd.
Jag
har förut klarlagt principen för plattornas avstämning
Botten är därmed färdig, däremot icke locket, som
måste förses med f-hål och basbjälke. F-hålens
form är icke beroende på någon nyck, utan ha utvecklats
från en enklare, men mindre ändamålsenlig form. F-hålen
ha en dubbel mission att fylla: Dels att höja den i fiolkroppen inneslutna
luftens egenton, dels, att till en viss grad frigöra locket från
sargen på fiolens smalaste del för att underlätta vibrationsförmågan.
F-hålen placeras så att inre skåran, som utvisar ställets
plats, kommer 195 mm från lockets övre kant, varför skall
jag återkomma till när mensuren beröres. Den övre
delen av f-hålen placeras 40 mm från varandra. För övrigt
synes placeringen bäst å hithörande teckning.
När
man utskurit f-hålen och sedan provar lockets egenton, finner man
att denna sjunkit 1/2 till 3/4 ton, beroende på f-hålens storlek.
Man insätter nu basbjälken, som är av stor vikt för
instrumentets ton.
BASBJÄLKEN
har
till huvudmission att överföra ställets svängningar
till en så stor del av locket som möjligt. Den består
av en list av gran och skäres så, att årsringarna komma
parallellt med höjden, ej tvärsöver. Dimensioner: tjocklek
c:a 6 mm, höjd till en början 15 mm, längd 300 mm. Varför
denna ovanliga. längd skall jag sedermera, klarlägga.
När
man skall inpassa bjälken, tar man ett stall och lägger det
mitt över mittelfogen mitt för skårorna å f-hålen
samt utmärker stallfotens plats å högra insidan av locket.
Bjälken skall placeras mitt över detta märke på så
sätt, att den upptill kommer närmare mittelfogen och följaktligen
nedtill längre ifrån, således snett över locket.
När man utmärkt bjälkens plats avpassas denna efter lockets
välvning så, att den överallt ligger väl till och
fastlimmas med gott lim. Provar man nu egentonen, finner man att den stigit
ungefär en hel ton över det med blott f-hål försedda
locket. Man borttager nu från bjälkens övre fria, kant
så mycket trä att den ursprungliga egentonen återkommit.
Bjälken återger locket således det genom f-hålen
förlorade.
Varför
jag förordar den längre basbjälken kommer sig därav,
att mina försök visat, att tonen därigenom blir jämnare
och inga s. k. vargtoner kunna uppstå. Som dessa bubblande toner
alltid stå i ett bestämt harmoniskt förhållande
till lufttonen i instrumentet, förklarar jag dem så, att vid
för kort bjälke någon slags brytning uppstår vid
de delar, som ligga utanför bjälkens ändar, åstadkommande
oharmoniska svängningar i locket. Vargtoner avhjälpas alltid
med längre basbjälke, varför min förklaring nog har
fog för sig.
Vi
ha således botten och lock färdiga och kunna börja framställandet
av sargen.
SARGEN
göres
av cirka. 1 1/2 mm tjock lönn, om möjligt till utseendet så
lika botten som möjligt. Bredden tar man till en början 32 mm.
Sedan sargträt blivit planat och putsat, blötes det och böjes
till passande form medels hett järn eller en lämpligt formad
tång, vilket är bekvämast. Med två storlekar tänger
kan man bocka hur skarpa kurvor som helst, utan att befara att sargen
brytes. Vilken smed som helst kan göra ett par dylika tänger
för en ringa kostnad. Den mindre tången har klor av form som
fig. 1 utvisar och den större som fig. 2.

Kurvorna
skola vara något mindre än de minsta kurvor som förekomma
å sargen. Medels sådana tänger bockade sargar hava en
spänstighet som en stålfjäder.
Är
sargen bockad, kan man börja bygga upp fiolen. Därvid kunna
flera metoder användas.
Den
enklaste är att använda den färdiga botten som form. I
så fall fastlimmar man först ett papper runt hela randen å
lockets plana sida för att lättare kunna lossa sargen plus klossar
sedan det fastsatts. När limmet stelnat, fastlimmas de båda
stora klossarna upptill och nedtill, se p1. I samt hörnstolparna,
vilka alla förut formats efter sargens insida, samt placeras så
långt in, att den färdiga sargen kommer 3 mm från kanten.
Har
man tillgång till lind eller pil, äro dessa trädslag på
grund av sin lätthet mycket lämpliga för klossar och stolpar
såväl som till den s. k. panelen eller den cirka 8 mm breda
list som fastlimmas å sargens inre sida på övre och nedre
kanten för att erbjuda större yta vid fastlimningen. Man har
nu att fastlimma de färdigböjda sargdelarna, å resp. klossar
och stolpar samt även å de däremellan liggande delarna
av botten, detta för att ej någon deformation av sargen skall
bli möjlig, när panelen fästes vid sargens fria övre
kant.
Panelen
göres 21/2 mm tjock samt bockas med den stora tången efter
fuktning med vatten. Vid panelningen utskäres i klossar och stolpar
en liten öppning, 6-7 mm djup, för paneländarna varefter
panelen fastlimmas på lämpligaste sätt. När allt
torkat, lossas sargen medels en tunn kniv från botten, dock först
efter det man förvissat sig om att överkanten är plan.
Sedan man borttagit allt papper från botten, kan nu sargen vändas
och med den panelade sidan fastlimmas på botten, varefter den övre
kanten förses med panel och göres i ordning. Man prövar
sedan om höjden passar genom att lägga på locket och mäta
medels en krumcirkel om höjden är 60 mm på stallets plats.
(Någon rimlig grund varför sargen i övre delen skall göras
2 mm lägre än i nedre, kan jag ej utfundera. Något fysikaliskt
skäl i varje fall icke.) Vanligen är den större, i vilket
fall man borttager det överskjutande från sargen, varefter
den planas. Man avlägsnar allt överflödigt trä å
klossar och stolpar, allt putsas väl och förses med en skyddsimpregnering,
varefter locket, som även impregneras, fastlimmas. En sak får
man ej glömma, nämligen mästarens namn samt byggnadsåret
och orten. En händelse som ser ut som en tanke, är att om man
provar den med sarg försedda bottens egenton, skall man finna att
den överensstämmer med det avstämda lockets i de allra
flesta fall.
Har
man så fiolkroppen färdig, grovputsas alla kanter och såväl
lock som botten förses med inläggning. Denna består som
bekant av tre hoplimmade träspånor, två svartfärgade,
med en ofärgad i mitten och finnes färdig i handeln. För
att utskära den lilla rännan, som inläggningen passas in
i, kan man med litet händighet göra sig ett instrument själv,
bestående av ett metallskott handtag med ett i vinkel böjt
ställbart stål, se fig. 3.

De
i handeln befintliga, med två knivar försedda apparaterna,
äro betydligt mindre pålitliga. Det av mig konstruerade slinter
icke så lätt som andra, mera komplicerade dylika. Med denna
apparat skär man ut rännan samt avlägsnar träet till
11/2 å 2 mm djup, fyller denna med lim samt nedpressar den förut
med varm tång, icke fuktade, böjda inläggningslisten.
När
inläggningen torkat, avputsas kroppen väl, grundas med lämplig
olja och fernissa, vilken får torka, varefter halsen insättes.
För
den, som ej vill besvära sig med att själv skära en hals,
finnes i handeln fullt färdiga. halsar försedda med gripbräde.
Skall man däremot själv utskära halsen med snäcka,
måste man komma ihåg, att denna måste göras fullt
färdig med provisoriskt fastlimmad gripbräda, innan den fastsättes
å fiolkroppen. Den färdiga halsen inpassas på följande
sätt: först avmätes från sadeln 130 mm fram till
foten, där ett märke göres, ty så, långt skall
halsen infällas i fiolkroppen att lockets kant kommer 130 mm från
sadeln. Man tillser att gripbrädans underkant kommer cirka 6 mm över
locket. När man fått höjden avpassad, avmärker man
fotens form å fiolkroppen, varefter man borttager träet å
övre klossen så långt in att ovan angivna avstånd
uppkommer. Lutningen avpassas så, att gripbrädans ända
kommer 22 mm över locket. Man skall då finna, att om man ser
i bottens riktning mot snäckan, stå snäckans ögon
i linje med botten. När man fastsätter halsen, får man
noga tillse, att den ej kommer snett utan i linje med mittelfogen.
De
av mig angivna måtten äro mycket viktiga, ty den förut
omnämnda mensuren är beroende av dem. Mensuren är strängarnas
spellängd. Man räknar ut en normalmensur på följande
sätt: avståndet från sadeln till stallets plats å
locket indelas i fem delar, därav komma två delar på
avståndet sadeln lockranden, och tre delar på randen-stallet.
I detta, fall 130 mm = 2 X 65 min. - 195 = 3 X 65, tillsammans 325 mm.
Denna mensur är riktig, vilket innebär, att varje fiolist spelar
rent å densamma. Skulle avståndet vara t. ex. 330 mm, måste
på halsen komma 132 mm och på locket 198.
Man
kan naturligtvis bygga fiolkroppen å s. k. form, ehuru det är
omständligare för en amatör. Jag meddelar härmed beskrivning
av en sådan.
En
form för fiolbyggnad har utseende enligt bild å särskilt
blad i slutet. Den göres i två delar, som sammanhållas
med skruvar. I öppningarna å omkretsen fastsättas klossar
och stolpar, vilka därefter fullständigt fasoneras efter sargens
insida. Sargen fastlimmas därefter på klossar och stolpar,
varvid man bör skydda mellanliggande delar med tunt papper, så
att ej sargen blir fastsittande i formen. Därefter avlägsnas
den ena halvan av formen, varefter man panelar på förut nämnt
sätt. Sedan avlägsnar man den andra halvan av formen sargen
fastsättes på botten samt panelas upptill.
Vi
ha nu vår fiolkropp färdig till avprovning, såvida vi
ej föredraga lackera den först. I vilket fall som helst måste
vi förse instrumentet med en liten obetydlig tingest, som dock är
av oerhörd betydelse, nämligen
LJUDPINNEN.
Denna
lilla runda träbit, som placeras bakom stallets högra fot har
nämligen en trefaldig mission. Dess viktigaste uppgift är att
giva högra stallfoten ett fast stöd. Varför detta är
av oerhörd vikt skall jag sedan redogöra för. Dess andra
uppgift är att till en viss grad överföra lockets vibrationer
till botten, en uppgift, som dock i ännu högre grad tillkommer
den av fiolkroppen inneslutna luften. Dess tredje uppgift är att
bilda, en svängningspunkt å botten och lock. Vi böra ihågkomma,
att plattor, såsom i detta fall botten och lock, svänga i vågor
med mellanliggande döda, s. k. noder På samma gång jag
ändrar ljudpinnens plats ändrar jag en nodpunkt och kan på
samma gång ändra klangverkan. Detta förklarar också
varför man genom att ändra ljudpinnens läge kan i viss
män ändra en fiols klangfärg och varför det är
så viktigt att finna bästa platsen för ljudpinnen.
Vi
återvända nu till ljudpinnens viktigaste funktion, nämligen
att bilda en fast punkt för stallets högra fot. Varför
måste denna fasta punkt finnas? Jo, för att förvandla
de vid stråkens beröring med strängarna uppkomna, horisontala
svängningarna till vertikala i locket. En liten skiss klargör
detta.

Som
nu locket i sidled icke kan vibrera något nämnvärt, uppstår
endast en svag ton, som genast förändras, när ljudpinnen
insättes, ty i vertikalled har locket största vibrationsförmågan.
Genom ljudpinnens förmåga att bilda nodpunkt stiger även
lufttonen i kroppen, varvid resultat blir en ljusare klangfärg.
Stallets
vänstra fot vilar på locket över basbjälken, vilken
överför stallets svängningar till största delen av
locket. Ju längre bjälke, desto större delar av locket
komma i direkt beröring.
När
man betänker alla dessa omständigheter, är det ej att undra
på, om stallets inre egenskaper inverka på tonen. Ett gott
stall är pengar värt, ty ett dåligt kan totalt förstöra
tonen i det bästa instrument. Ett gott stall skall vara av hård
lönn med många skarpt utpräglade liksom glittrande speglar
samt avge en klingande ton, när man kastar det mot någon platta.
Vi
ha nu kommit så långt, att vi kunna förse instrumentet
med strängar, varför vi utsöka sådana, av god kvalitet.
Är
nu arbetet utfört efter de anvisningar som här givits, skall
man finna, att tonen har den rätta karaktären. Har man tagit
ett högt tonsystem, t.ex. G-A, får man med säkerhet en
mycket ljus ton i instrumentet under det att t.ex. F-G ger en sonor ton
med kraftig bas, som ej är för mörk. E-Fiss är i mörkaste
laget, utan att dock verka altfiol. Den metod jag angivit tillåter
mycket stora variationer i fördelningen av träet utan att man
överskrider tonomfånget E-G för locket med motsvarande
högre toner för botten.
LACKERINGEN.
För
att bevaras mot luftens inverkan måste fiolen lackeras. Man kan
då använda sig av sprit eller oljelack. I tonligt hänseende
är det likgiltigt, däremot icke i frågan om skydd, ty
ett oljelack är vida värdefullare som skydd än spritlacket
emedan det intränger betydligt djupare i träet än det senare,
som endast ligger utanpå.
Själv
använder jag följande metod: Själva fiolkroppen indränkes
först grundligt med på särskilt sätt oxiderad linolja,
som på samma gång ganska kraftigt färgar träet utan
att dock verka bets. Locket grundas med ett i terpentin löst oxiderat
harts, gulfärgat genom behandlingen, detta för att förhindra
att det efterföljande mörka lacket intränger i träet
och missfärgar de mellan årsringarna liggande lösare delarna
av träet. Därefter lackeras instrumentet med ett lack sammansatt
av så enkla saker som 100 delar linolja, 100 delar vanlig harts
och 200 delar terpentin. Jag medger villigt att såväl linoljan
som hartset måste prepareras på ett särskilt sätt
för att bli användbara, varvid på samma gång en
färg uppstår, som dels är oöverträfflig och
dels, knappast kan åstadkommas på annat sätt. Oljan och
lacket hava så stor genomträngningsförmåga att det
ofta händer, att lacket genomtränger botten och kommer ut på
insidan. Egendomligt nog är granen i locket ej så porös
som lönnen i de övriga, delarna.
Som
förut nämnts ger jag det inre en strykning med samma lösning,
varmed jag förpreparerar locket, detta för att skydda mot luftens
inverkan, som redan efter några år gör sig märkbar.
Denna erfarenhet gör också, att jag är fullt övertygad
om att de gamla italienska mästarna använde samma metod, emedan
det eljest vore otänkbart, att några brukbara instrument skulle
kunna existera, ännu efter 200-250 år. Lackeringen fortsättes
så länge, att önskad färg å lacket erhålles
Efter fullständig torkning avslipas ytan med pimpstenspulver och
vatten. Ytan behöver sedan endast gnidas med en trasa fuktad med
litet rå linolja för att erhålla en mild glans.
Med
den metod jag i denna skrift framfört gör jag alldeles icke
anspråk på att vara någon slags upptäckare av ªStradivarius
hemlighetª, men jag kan garantera, att man genom att följa mina
anvisningar alltid får ett gott resultat. Samtidigt tror jag med
bestämdhet, att man endast genom att använda någon stämningsteori,
den av mig använda eller någon annan, kan komma fram till ett
utan undantag gott resultat. Att ej instrumenten sinsemellan bli 1ika
är en oundviklig sak. Stradivarius instrument äro alla
sinsemellan olika, ehuru av samma karaktär. För övrigt
kan jag ej underlåta att uttala min förvåning över
den oerhörda överskattningen av gamla fioler. Tag bort suggestionen
att gamla instrument äro överlägsna nya goda sådana,
och det är slut med alla fantasipriser för gamla fioler, åtminstone
bland utövande konstnärer. Samlare, som ha råd därtill,
kunna ju roa sig med att betala tiotusental för gamla fiolruiner.
Härmed
överlämnas detta lilla arbete till de många, som intressera
sig för den lilla underbara klanglåda, som benämnes fiol,
och det skulle mycket glädja, mig om någon som tilläventyrs
använder sig av den här beskrivna metoden, ville meddela mig
sina erfarenheter.
Elkan
& Schildkneckt, Emil Carelius
K. Hof-Musikhandel
Stockholm Göteborg
Aftonbladet
tryckeri
Stockholm 1924
Pris
kr. 1:80
Tack till Håkan Lindholm för saknade bilder.
|